.

Man sätter sig framför datorn på kvällen och tänker slösurfa lite stillsamt och så upptäcker man att de har lagt ut en extrautmaning på Ett litet ord
Jag kan ju inte motstå deras utmaningar! Det har blivit ett gift ;-)
Jag ber om ursäkt för den dåliga bilden. Gode Gud, ge mig en scanner i julklapp...

Det finns ett särskilt band mellan Julia och farmor


Fantastiska farmor. Bäst i hela världen. Finns alltid där.
Det är inte bara den yttre likheten eller att Julia är första barnbarnet.
Nej, det finns ett särskilt band mellan Julia och farmor.
Ett band av kärlek.

Början på vår träning

Det är bra att röra på sig. Helt klart.

Jag har alltid rört på mig. Gympa redan i dagisåldern och så gymnastiken i skolan.

Den har jag både bra och mindre bra minnen av. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på hur Hitlerfröken skrek: Tre varv runt terrängbanan! Huu.

Jazzdans var ju inne då förstås. Vi uppträdde till Michael Jacksons Billy Jean i skolans aula. Ridning i många år. Man blir stark av att mocka och köra skottkärror fulla av hästskit. Simmat i badhuset för skoj skull och styrketränat lite grand.

Vad hände egentligen? Hur förvandlades min kropp till en vetebulle?

Jag träffade min man och vi fick ett barn, en underbar liten prinsessa. Lite mindre egen tid blev det förstås men vi var ju ute och gick mycket med vagnen.

Så kom prinsessa nr 2. Stor lycka. Vi var ute och gick ännu mer eftersom vi skaffade ännu en familjemedlem. En golden retriver.

Jag började rida i en jättetrevlig grupp på ridskolan som efter varje lektion träffades och fikade.

Ah, nu börjar det klarna. Jag tror att jag har hittat källan till förfallet! Jag har aldrig tyckt om småkakor, grädde eller tårtor men man måste ju hänga med och en kakbit kan man väl klämma i sig för att vara trevlig.

Det skulle naturligtvis vara hembakat och det gällde ju att bräcka de andra så vi bakade och bakade hemma. Barnen tyckte det var jättekul.

Om jag tänker efter så fanns det en faktor till. När jag blev gravid slutade jag att röka. Det är jag väldigt stolt över men istället för att röka stoppade jag i mig en godisbit eller två...okej då ganska många godisbitar.

Så kom prinsessa nr 3. Underbara docka. Nu fanns det mindre egen tid. Klart vi gick ut med hunden men det var inte riktigt samma tempo. Rätt som det var fanns prinsessa nr 4 i magen. Pappan drabbades av en 30-års kris och började träna. Först blev han mindre sen kom han på att han var väldigt stark. Då började han äta massor för att bli ännu större och starkare. Nu blev det inte så noga med fettsnål mat hemma. Här gällde det att öka i volym för att bli lika stor och stark som de tuffa grabbarna på gymet. Det blev han. Han blev starkast. Jag blev stor.

Vid den här tiden hade jag upptäckt scrapbooking och hade jag någon tid över till mig själv så inte sjutton tränade jag. Det var mycket viktigare att titta runt i nätshopparna och hänga på Scrappiz och för all del scrappa lite också.

Jag vet att man inte behöver äta för två när man är gravid men varför chansa. Det gäller att passa på medans man kan. Dessutom måste man småäta hela tiden för att hålla illamåendet i schack.

Så kom prinsessa nr 4. Så ljuvlig. Jag gjorde ett tappert försök och skaffade ett årskort på ett stort träningsställe. Yoga blev min nya grej. Helt underbart, speciellt avslappningen efteråt. Men tiden ville aldrig räcka till. Jag började jobba och vår hund lånades ut till syster eftersom vi inte var hemma på dagarna. Nu blev det inga promenader heller.

Jag arbetar på ett fantastiskt ställe. Lunchen är dagens höjdpunkt, särskilt för en mamma vars kulinariska begåvning sträcker sig till Knorrs Lasagnemix. Varmrätter, sallader, bönor, såser, röror, exotiska frukter, wienerbröd, choklad, fromage och fantastiska efterrätter. Ja, det gäller att passa på.

Vi fick en ny chef som ansåg att hennes stab behövde belöning och uppmuntran för att kunna vara trevliga, glada och kunna göra ett bra jobb. Det innebar att fikarummet ofta fylldes med blommor, små skrifter med dikter och tankvärda ord men också med frukt, kakor och GODIS! Minst 2 kilo är hennes fel.

Man borde röra på sig. Men när?

Jag arbetar så oregelbundet så det går inte att ha några särskilda träningsdagar. Jag skulle behöva en personlig tränare som tvingade mig från datorn och scrapgrejorna.

Mina små prinsessor är smala som vidjor. Lilla L äter nästan ingenting. Lever på luft. Lilla M däremot älskar mat. Hon äter allt och äter mycket. Hon är lite rund om magen. Ganska rund. Tänk om hon blir retad. Hon är inte tjock, inte alls men hon vill gärna äta när hon har tråkigt. Tröstäta, det är ju inte bra. Undrar om det beror på att barnen hittar godis i min handväska på dagar som inte är lördagar.

Det är mitt fel. Jag är en dålig mamma. Jag måste bli ett bättre föredöme.

Om vi skulle ut och springa tillsammans? Det kan vi göra när vi vill. Det kostar inget och så får vi lite kvalitetstid tillsammans. Det gäller att vara motiverad. En muta... jag menar ett mål bör hon ha. Bra, man måste vara försiktig och använda lite psykologi.

- Lilla M, vill du ut och springa med mig? Bara du och jag. Vi kan promenera lite också. Man behöver inte springa hela tiden. Och du, om du springer med mig 10 gånger så får du ett pris.

- Javisst mamma!

Finfint, det här går ju bra.

Nu springer vi.

- Kom då, mamma!

Pust, väldigt vad jobbigt det här var då. Ja ja, jag kommer, jag ska bara knyta skorna...

- Man får gå lite också...

- Lilla M, titta på änderna där...

- Nej, man kan inte springa uppför hela den här branta backen...

- Mamma har jobbat hela dagen och är lite trött. Vi går i stället...

- Nej, mamma vill INTE springa. F*n vilken kondition ungen har!

- Mamma har ont i hjärtat...

- Vänta, mamma måste kräkas...

Äntligen hemma!

Åh, vad kul mamma! Jag ska göra en lista och kryssa i alla gånger vi springer.

Nästa dag hann jag inte kliva ur bilen när jag kom hem från jobbet förrän lilla M kom springande. Kom nu mamma, vi ska springa.

Ha ha, det är klart vi ska men kom ihåg att man FÅR gå också.

Följande dag satt jag i fikarummet och mumsade i mig vindruvor, melon och några wienerbröd.

Jag tittade förhoppningsfullt ut genom fönstret på de regntyngda molnen. Ah, idag kanske jag slipper springa. Skulle lite regn vara ett hinder retades en kollega. Vi sprang ofta i regn när jag tränade inför Vasaloppet. Jag har åkt två gånger. Vad kul, sa en annan kollega. Jag har åkt fyra gånger och så började de jämföra vädret och föret de olika åren de varit med.

Jag tittade hoppfullt på molnen.

Lilla M väntade på mig när jag kom hem. Det regnade inte.

Nu ville storasyster följa med. Nej, sa lilla M. Det är bara vi som har stor mage som ska springa.

Så mycket för den försiktiga psykologin.

- Hmm...gumman, tycker du att du har stor mage?

- Ha ha, ja lite stor. Den är jättefin!

- Klart den är, älskling!

Den här gången orkade jag jogga halva vägen. Fasen vad duktig jag är!

- Mamma, i morgon ska vi ut och springa igen.

- Klart vi ska!

Att skriva är att ge av sin själ.

Det beskrivs så bra i nyss sedda filmen "Music & Lyrics"

Hugh Grant vill att Drew Barrymore ska komma på en text till hans nya låt. Kom igen nu! Hur svårt kan det vara? Det är ju bara en text. Melodin är det viktiga.

Drew blir arg. Bara en text?

Melodin är som att träffa någon första gången. Attraktionen.

När man lär känna varandra kommer texten, själva personligheten.

Historien är full av exempel på att pennan är mäktigare än svärdet. Ja ja, jag kommer inte på något exempel nu men så är det i alla fall.

Text kan vara behjälplig i romantiska sammanhang. När jag och min man träffades hade vi svenskalektioner tillsammans på folkhögskolan.

Jag skrev en dikt till honom.

Ja det var väl inte det största litterära konstverk världen sett men efter ett par dagar fick jag ett ihopvikt papper av honom. Jag vecklade upp pappret och läste:

Jag kommer fortfarande ihåg känslan som av en elektrisk stöt genom kroppen och glädjens fyrverkeri i hjärtat.

Trots idogt tjatande har jag inte fått någon mer dikt. Falsk marknadsföring kallar jag det. Här trodde jag att jag hade hittat en känslig hyperromantisk konstnärssjäl.

Ack vad jag bedrog mig. Påminner inte dikten om en sångtext...

Äsch, låt mig behålla illusionen. Han är ju så fin ändå.

Texter kan verkligen beröra. Lämna avtryck. Även om författaren är borta finns texten och den känslan den ger kvar. Ett sätt att lämna kvar en del av sin själ.

På litteraturvetenskapen på högskolan läste vi fantastiska texter av för längesen bortgångna författare.

Barnen älskar Astrid Lindgrens underbara berättelser. Mamma och Pappa lärde mig att älska böcker. De läste barnböcker varje kväll om och om igen tills de somnade själva. Engelska deckare, både i bokform och som TV-serie kommer jag alltid att förknippa med mamma.

Jag har en liten del av min familj kvar i bokform.

Morfar var krönikör och författare och mamma gick i hans fotspår. De finns i himlen nu.

Jag är glad att jag har deras texter kvar. Jag skulle önska att jag blev glad när jag läste böckerna men texterna som ofta handlade om vår vardag gör minnena så starka och då kommer tårarna.

Jag kanske aldrig kommer kunna läsa böckerna utan att gråta men jag är glad att de finns. Bevarade för mina barn att läsa. Deras gammelmorfars berättelser och betraktelser och deras mormors krönikor om mammas, dvs mina vilda bravader.