.

Man upphör aldrig att förvånas. Lilla W´s första kärlek är Per Morberg. Hon sitter som klistrad vid TV:n när det är "Vad blir det för mat" och hörs bara mumla: morötter...mm..potatis han gör...mmm...gott...

- Lilla W, varför tycker du så mycket om det programmet?
-  Morberg, jag tycker om!

Ja, han är ju en ganska het potatis ;-)

Bilden är lånad från TV4.
Papper och dekorationer från Scrapperiet.
Det är papper från Scenic Route - Loveland. Rubons från Doodlebug. Chipboard från Heidi Swapp.

De stora tjejerna kan hålla sams ibland. Svåger Rikard tog det här fina fotot förra julen.

Lace Cardstock från KI M. Papper Scenic Route - Loveland. Chipboard Scenic Route. Krona Heidi Swapp.

Ord nr 25 är JAG och Jag tror på tomten.


Texten ligger instoppad bakom pappret.


Jag tror på tomten.
Alla barnen utom Wilma talar om för mig att tomten inte finns.
Men jag tror på tomten.
Jag tror på julmagin. Att man kan få precis det man önskar sig.

Jultomten dyker upp precis som i Disneyfilmerna, lämnar paket och försvinner ho hoande i ett moln av stjärnglitter.
Och där, där är paketet! Jag skakar lite på det. Undrar var det är?
Jag tar av snöret, öppnar lite försiktigt på kanten och får syn på kartongen.
Jag drar efter andan...tänk om...nej...jo, tänk om det är en sån.
Jag försöker öppna långsamt och försiktigt men det går inte. Med darrande händer sliter jag av pappret och...Det är en sån!!
En sån som jag alltid har önskat mig. En sån som jag aldrig trodde att jag skulle få!
Hela jag strålar. Jag känner tomtens magiska stjärnglitter runt hela mig.

Vad "en sån" var varierade från år till år men min mamma visste alltid vad det var.
Varje år skrev vi önskelistor och mamma lyckades alltid pricka in allt jag önskade mig.
Ja, jag fick ju aldrig nån häst eller hund eller de där överdyra prylarna men jag fick alltid det jag ville ha.
Jag kommer ihåg den där otroligt fina jackan med avtagbara ärmar från JC och de där supertuffa mockachapsen.
Det var inte bara de där dyra julklapparna som jag blev så glad för, även om jag villigt erkänner att jag är en riktig materialist.
Det var också de där fina pennorna och suddigum som luktade gott som fick julen att kännas magisk. Boken som inte gick att få tag på och ändå låg den där i ett paket under granen. Parfymen som jag bara älskade. De glassiga tidningarna som vi tyckte om att läsa hela långa jullivet.

Nu så här efteråt inser jag ju att det inte var själva paketen som var magiska.
Det magiska var att få sin önskan uppfylld.
Att bli sedd.
Att någon såg min innersta önskan och ansträngde sig för att uppfylla den.
Att någon visste vem jag var och brydde sig om vad jag tyckte om.

Varje jul tvingar jag barnen att skriva önskelistor. Tvingar och tvingar... vid det här laget vet de hur det ska vara.
De skriver och klipper ut bilder ur tidningar och klistrar in, så att man vet exakt vad de vill ha.
Jag smyger omkring, slår in paket i smyg, gömmer dem så att jag nästan glömmer var själv. Känner det magiska stjärnglittret lägga sig runt paketen och t om lite i mitt hår.

Min man tycker att önskelistor är tråkiga.
-Då blir det ju inget spännande.
Han älskar överraskningar.

Han har totalt missat poängen.
Det är klart att det blir en överraskning.
Man får ju inte alla 121 paketen på önskelistan!
Man får önska och om man har varit snäll så kanske, kanske tomten kommer.

Min tomte finns i himlen men varje jul känner jag den där julmagin.
Glädje, spänning och förväntan.
Tack mamma för att du älskade mig och gjorde julen magisk.
Jag ska försöka göra detsamma för tjejerna.

Och mamma...i år vet jag att tomten kommer.

Ordet är LÄNGTAR och jag längtar tills jag kommer ur joggingbrallorna.
Texten sitter under fotot.


Längtar efter att komma ur joggingbrallorna.

Jag svor på att aldrig bli en sån där mamma som gick omkring i joggingbrallor och inte brydde sig om sitt utseende.
- Herregud, hur kunde de?! Hade de ingen självrespekt?!

Efter första barnet kom jag snabbt i form och hoppade i finbyxorna.
Sen är minnet lite luddigt.
Nån gång smög sig ett par joggingbrallor in i min garderob. De var nog tänkta att träna i och användes nog till sådant...några gånger....men sen användes de mest för att ha något praktiskt när man kröp omkring på golvet och plockade byggklossar och torkade mangopuré.
Inte orkade jag byta byxor för att åka till affären när jag kämpat med två overall-ligister och trilskande skolbarn.
När det hade gått så långt var slaget förlorat.

I början låtsades jag för mig själv att jag var superhurtig och kom direkt från träningen och bara skulle svänga förbi affären på vägen hem.
Bulldegsmagen och godispåsen i kundvagnen avslöjade mig.

Joggingbrallorna har blivit min dagliga uniform.
När jag ger mig ut i klädaffärerna med förhoppning om att hitta i alla fall ett par snygga byxor infaller alltid ett av följande scenario:

1. Jag finner mig stående på barnavdelningen med 3 par barntröjor och 2 par barnbyxor.

2. Jag hittar ett par byxor på damavdelningen, tittar på prislappen och räknar snabbt ut hur mycket scrapsaker jag kan köpa för pengarna.

Oftast kommer jag inte så långt som till provrummet. Gör jag det så gråter jag. Inombords.

Joggingbrallorna har kopplat sitt grepp om mig. Jag kommer inte ur dem.
De är ondskefulla.
De må kosta 700 spänn och ha ett flashigt swosh-märke på sig men de är lik förb***at ett par joggingbrallor.
Jag måste utarbeta en plan för att bli av med dem.
Jag ska överlista de ondskefulla joggingbrallorna.
Jag ska ta makten över mitt eget liv och förgöra dem!

Jag måste bara hitta ett par nya byxor först.  Jag kan ju inte springa runt och överlist och förgöra i bara trosorna.
I morgon ska jag förgöra.
Såg ett par snygga byxor på Esprit. Dem ska jag ha!
Fast de kostar ju lika mycket som ett QK Snowday. Hmm... Det finns nog fina på HM...

Nästa vecka ska jag förgöra!