.

Det bor en hjälte i vårt kvarter.

Lilla M hade slarvat bort sin mobiltelefon.
Suck!
Den har kommit bort förr bara för att några dagar senare dyka upp under sängen eller återfinnas i leksaksspisen eller något annat konstigt ställe.
Men den här gången var hon säker på att hon tappat den utomhus när hon cyklat runt.
Jaha, lost, gone forever!

Så en dag ringer polisen och meddelar att de fått in en liten röd mobiltelefon!
Tjoho!
Vi frågade om man kunde lämna hittelön. Det kunde man inte men däremot fick vi namn och adress till den som lämnat in mobilen.
Alltså sånt här händer bara inte nu förtiden. Den som är så snäll att de lämnar in en mobil till polisen måste vara en hjälte, och en sann hjälte bör hyllas.
Sagt och gjort. Med blomma, choklad och scrappat kort gick vi i samlad trupp till adressen vi fått och ringde på.
En familjefar öppnade och blev mycket förvånad, något generad men väldigt glad för vår hjältehyllning.

Ibland har jag en förmåga att gräva ner mig och deppa ihop över idiotsaker.

Då dyker han upp som ett strålande ljus i mörkret.
Drömkillen.

Han ler och sprider sån glädje att man bara smälter.
Han är lilla M´s speciella vän men vi är nog alla lite kära i honom.

Jag slet förstås fram kameran första dagen han kom hem till oss.
Äntligen en killa att fota!
Men idag var det han som stod bakom kameran.

Julfjantar.


Vänskap, glädje och kärlek är den finaste gåvan i jul.
Tack du finaste Drömkillen. Du är en på miljonen!

Oj, nu rasslar det till här i bloggen efter månader av stiltje.

Tre av flickorna lussade idag och enda fotot som man kan se
att det föreställer en tärna är detta.
Lilla W.


Lilla M har hittat Drömkillen.
Jag hade stora planer på att fånga en denna stjärngosse på bild,
men attans vad snabb han var.
Det är mycket kärlek i luften denna Lucia.