.

Ord nr 25 är JAG och Jag tror på tomten.


Texten ligger instoppad bakom pappret.


Jag tror på tomten.
Alla barnen utom Wilma talar om för mig att tomten inte finns.
Men jag tror på tomten.
Jag tror på julmagin. Att man kan få precis det man önskar sig.

Jultomten dyker upp precis som i Disneyfilmerna, lämnar paket och försvinner ho hoande i ett moln av stjärnglitter.
Och där, där är paketet! Jag skakar lite på det. Undrar var det är?
Jag tar av snöret, öppnar lite försiktigt på kanten och får syn på kartongen.
Jag drar efter andan...tänk om...nej...jo, tänk om det är en sån.
Jag försöker öppna långsamt och försiktigt men det går inte. Med darrande händer sliter jag av pappret och...Det är en sån!!
En sån som jag alltid har önskat mig. En sån som jag aldrig trodde att jag skulle få!
Hela jag strålar. Jag känner tomtens magiska stjärnglitter runt hela mig.

Vad "en sån" var varierade från år till år men min mamma visste alltid vad det var.
Varje år skrev vi önskelistor och mamma lyckades alltid pricka in allt jag önskade mig.
Ja, jag fick ju aldrig nån häst eller hund eller de där överdyra prylarna men jag fick alltid det jag ville ha.
Jag kommer ihåg den där otroligt fina jackan med avtagbara ärmar från JC och de där supertuffa mockachapsen.
Det var inte bara de där dyra julklapparna som jag blev så glad för, även om jag villigt erkänner att jag är en riktig materialist.
Det var också de där fina pennorna och suddigum som luktade gott som fick julen att kännas magisk. Boken som inte gick att få tag på och ändå låg den där i ett paket under granen. Parfymen som jag bara älskade. De glassiga tidningarna som vi tyckte om att läsa hela långa jullivet.

Nu så här efteråt inser jag ju att det inte var själva paketen som var magiska.
Det magiska var att få sin önskan uppfylld.
Att bli sedd.
Att någon såg min innersta önskan och ansträngde sig för att uppfylla den.
Att någon visste vem jag var och brydde sig om vad jag tyckte om.

Varje jul tvingar jag barnen att skriva önskelistor. Tvingar och tvingar... vid det här laget vet de hur det ska vara.
De skriver och klipper ut bilder ur tidningar och klistrar in, så att man vet exakt vad de vill ha.
Jag smyger omkring, slår in paket i smyg, gömmer dem så att jag nästan glömmer var själv. Känner det magiska stjärnglittret lägga sig runt paketen och t om lite i mitt hår.

Min man tycker att önskelistor är tråkiga.
-Då blir det ju inget spännande.
Han älskar överraskningar.

Han har totalt missat poängen.
Det är klart att det blir en överraskning.
Man får ju inte alla 121 paketen på önskelistan!
Man får önska och om man har varit snäll så kanske, kanske tomten kommer.

Min tomte finns i himlen men varje jul känner jag den där julmagin.
Glädje, spänning och förväntan.
Tack mamma för att du älskade mig och gjorde julen magisk.
Jag ska försöka göra detsamma för tjejerna.

Och mamma...i år vet jag att tomten kommer.